a little short spell

Den siste måneden har livet mitt minnet meg om et glass med god, gammel whisky. Alle dager har hatt et blaff av intensitet, påfulgt av tusen smaker som avveksler hverandre. Hver dag er spennende, og jeg er litt svimmel og småberuset av alle inntrykkene. Og en viktig grunn til at dagene mine er så fine som de er, er at jeg har truffet noen filmvitere. Dette er sånt som filmviterne gjør meg oppmerksom på-.



Jeg skal se denne filmen, for å si det slik.

Det har växt i den Döda skogen

 
Eno kom ivrigt fram till mig. 
Jag ville bara visa dig något, prins Mio, sa han.
Han håll fram sin rynkiga hand og visade vad han hade i den. Det var et litet grönt blad. Et sådant litet vackert blad var det, tunt og lent og alldeles ljusgrönt och med små fina ådror i.
- Det har växt i den Döda skogen, sa Eno. Jag hittade det i den Döda skogen för en stund sedan.
Han nickade så belåtet, och hans lilla grå, toviga hovud guppade upp och ner. 
- Jag skal gå ut i Døda skogen varje morgon och se, om det har kommit några fler gröna blad, sa han. Du kan få det här, prins Mio.
Han la bladet i min hand. Han tyckte visst att han gav bort det allra finaste som fanns.

- Astrid Lindgren, Mio min Mio